visst känns det fint att va vid liv en dag till.

Jag ritar stickade plagg inspirerade av Joan Miro och Twiggy, syr ihop min stickade tröja, skrattar så jag får tårar i ögonen och mascara på kinderna med världens bästa sambo, lyssnar på gamla Sommar-program, äter lite Polly och vågar inte riktigt tänka på att jag bor i Stockholm om en vecka. Det blir  nog bra, det är jag helt säker på. Men åh så spännande och åh vad nervöst.

Nu ska vi powerwalka och prata skit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0