will you stand in this land forever.

Jag har bloggat på den här adressen sen jag var 17 år och gick andra året i gymnasiet. Det är ganska länge det. Nu kommer jag att finnas lite mera här och här. Välkommen dit också.

vägen är öppen och all snö har smält.

Den här helgen har varit himla bra. När de flesta av de människor man vanligtvis hänger med finns på annat ställe får man hitta nya fina vänner. Igår hängde jag vid havet och dansade på ett svettigt dansgolv och sov alldeles för lite och idag är jag pank men väldigt nöjd och belåten i alla fall.
 
Och såhär såg jag ut för några veckor sedan i Nykarleby när jag hängde med bästa Hanna.
 

and I dont know even where to start, maybe thats a start

Medan jag gjorde färdigt skoluppgifterna och äntligen tog min examen passade bloggen på att dö lite. Hur som helst, från och med i måndags är jag inte längre studerande utan har alltså ett yrke och det är så himla konstigt att ja, eh, ja, det är bara väldigt konstigt (och väldigt skönt också). Jag har också börjat jobba/praktisera på en liten vintagebutik/sömnadsatelje i Åbo där jag pratar finska varje dag med ibland ganska pinsamma resultat.
Och nu sitter jag på tåget påväg till Nykarleby och alla fina vänner och midsommar och favorit-Lisa som kommer hem och det gör mig väldigt glad.

jag lägger ner nu, det blir inget mer.

Den här veckan kanske inte kommer att gå till historien som en av de bättre veckorna. Att rita skisser på fjädrar och se på Sex and the city är däremot väldigt trevligt. Och lyssna på den här, om och om igen.

att vingarna bär.

Igår hämtade jag mitt examensarbete från tryckeriet (det är ju som en riktig bok!) och på kvällen hade vi vernissage för att sedan ge oss ut i natten och go crazy på en båt. Imorgon skriver jag mognadsprov och på måndag lämnar jag in det sista uppgifterna. Det är så himla galet. Galet att det gått fyra år med bästa klassen i bästa Åbo och att jag kan kalla mig formgivare om lite mer än en månad. Galet!

man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå.

När man inte orkar mera kan man äta upp ett paket med Dajm-kex på en kvart och dricka alldeles för starkt kaffe och tänka på att det inte alltid kommer att vara såhär och att Åbo och allting som händer här just nu inte är allt. Sen begraver man sig i skolarbete men tycker mest att det känns skönt. 

Det här livet alltså. Lite mycket just nu kan jag känna.

du är någon annan nu, i och för sig.




if it´s up to me I´ll give you all the oceans, all the money and the factories and banks. I´ll give you all the love and deep devotion all the highways and the airways and the tanks.


snart kommer sångerna ett fyrverkeri, snart ska vi sväva in ljusare nätter, snart lyfter drömmarna och du är fri.

Jag gör sista finslipningarna på slutarbetet och lyssnar på finska ljudböcker samtidigt. Ibland tar jag lite paus och lyssnar på den här istället.


you should have asked me for it I would have been brave, you should have asked me for it, how could I say no?

Vårkänslor gånger tusen när jag lyssnar på den här låten.



Klicka!

you trough stars at me.

Jag är liksom så stressad nu att det får motsatt effekt. Jag blir lugn och apatisk för det är så HIMLA mycket saker jag ska göra innan jag får min examen så jag nästan blir knäpp om jag tänker på det. Så då tänker jag inte på det.

Istället tänker jag på att jag fick första fräknarna på näsan idag och att jag snart ska hänga med fina flickor och äta godis.

för vi har ingenstans att ta vägen.





baby it's cold outside.

Den här veckan har jag ringt samtal på finska, bestämt när jag ska börja jobba i sommar (på finska), besökt praktikplatsen för hösten, skrivit slutarbete, träffat min handledare, haft tyskaförhör, kollat på bilder från någon månad tillbaka som gjorde mig så vemodig att jag började gråta, tagit tåget till Österbotten och nu är jag lite trött. Det är bra med utmaningar och det kan vara bra med förändringar också men jag vill inte mera nu. Jag vill bara sitta i skolans datasal och bestämma layouten för slutarbetet bara för att jag tycker det är skitkul (helt på riktigt, jag skulle kunna göra det dygnet runt) eller helt enkelt äta choklad och sitta på cafe i fyra timmar eller bara hänga i nåns kök och bara vara lite lugn i själen.

first breath after coma.

När jag sitter och skriver på slutarbetet som känns som ett litet evighetsprojekt kan jag bara lyssna på viss sorts musik, annars blir jag liksom distraherad.

Den här funkar till exempel finfint.

Här är en hel lista jag knåpat ihop med liknande musik.



Klicka!

I can hardly breathe but I feel lighter.

Gnäll är inte jättespännande att läsa så jag låter bli. Men det är lite för mycket av allt nu och alldeles för lite sömn. Jag äter choklad och väntar på att det ska lugna ner sig.

RSS 2.0