Rock´n roll blåa ögon.

Så fort jag blir lyckligt eller olyckligt kär försämras min musiksmak väldigt radikalt till det sämre. Kom igen, Justin Timberlake är det inte såå stora fel på men absolut ingenting jag skulle höra på annars. Och Kelly Clarkson, vet inte hur många gånger jag hört på Since You've Been Gone de senaste dagarna. Men jag måste hitta ny musik, musik som inte framkallar minnen. Musik som får mig att ligga i en hög på sängen och gråta.

Om en vecka borde alla mina väskor vara färdigpackade, allting borde vara under kontroll och några liter memma borde finnas i en frysväska. Om en vecka åker jag iväg till Slovenien. Eller egentligen en vecka och ett antal timmar. Klockan 06.20 åker tåget iväg från Bennäs. Vi (mina kompisar och jag) ska göra en väldigt high-tech Star Wars inspirerad presentation av Finland. Dessutom ska vi visa väldigt fina Power Point presentationer med älgar och gubbar som sitter i en bastu. VI kommer representera Finland så bra.

Wake Up Alone - Amy Winehouse

Jag klarade mitt finskaprov. Det konstiga är ju att jag inte bryr mig så mycket, känns så otroligt oviktigt med finskaprov just nu. Och jag är lycklig idag, cyklade hem från jobbet och log för mig själv. Ibland känns det som jag bara inbillar mig, lurar mig själv. Som att jag kommer vakna upp en morgon och märka att allting är ganska deprimerande och att jag har gömt undan allt som är jobbigt. Men huvudsaken är att jag mår bra just nu, umgås med mina kompisar, bakar muffins och ser på Vi på Saltkråkan som terapi. Hittills har det funkat bra.

För 4 månader och 3 dagar sen var det ett halvår tills jag fyller 18, planen var att börja ta körkort i april. Nu är det slutet av juni och ungefär nästa vecka ska jag börja. Det känns ju.. mäktigt.

Midsommar på fredag. Har inga förväntningar, inga förhoppningar, är bara helt likgiltig. Vad som än händer (det kommer inte att hända någonting) kan det inte bli värre än förra året. Om det på något sätt skulle bli värre än förra året kommer jag att bli sådär smått argsint och deprimerad. Åh vad jag är positiv!

The Hardest Part  - Coldplay

Nu ska jag gå ut i solen, läsa en bok, höra på bra musik och inbilla mig att jag blir brun.

Mitt humör växlar, just nu känns allt bra. Men jag vet att jag kanske vaknar klockan 4 inatt och har ångest. Men, just nu känns det bra inom mej. Hur sliskigt det än låter är jag beredd att gå vidare. Se framåt. Lättnadskänslor är underbara.

Och så läser jag inlägget jag skrev just och funderar varför jag publicerade det. Jag är nästan säker på att de som läser min blogg är mina närmaste vänner. Det vet ändå redan eller får reda på närsomhelst.

Men det är bara det att jag sitter här för mej själv och vet inte vem jag ska prata med, ville bara skriva av mej.

Kanske jag har förnekat saker som inte varit bra, kanska har jag hoppats att jag oroat mej i onödan, att jag har överreagerat. Men nu blev allt så tomt. Så annorlunda. Det var ju inte såhär det skulle bli. Allting blev förändrat helt plötsligt.

Men jag vet inte vad jag ska skriva, jag skriver aldrig om saker på denhär bloggen som faktiskt är på riktigt. Det känns inte som jag. Men just nu kan jag inte låta bli, kanske ångrar mej sen.

Och känslorna växlar, försöker tänka på annat. Koncentrera mej på annat. Men det är nästan omöjligt. Ibland gråter jag helt okontrollerat för att sen intala mej själv att det går över. Det kommer att bli bättre. För det vet jag ju att det blir. Jag vet ju det, om jag tänker logiskt. Men vad jag känner och vad jag tänker funkar inte så bra ihop just nu.

Varje litet steg - Lasse Lindh